linnpeterzon

Bilresan då. Eller helvetesfärden, kalla det vad du vill.

På 2 månader har jag bilat till Orsa 2 ggr själv med Elsa (7 timmars bilresa en väg, + stopp), så därför trodde jag det skulle bli en lätt match nu när Micke var med också.
Vi startade runt 14.00, kom till Härnösand vid halv fem där vi stannade och åt mat med Elin. Åkte därifrån vid halv sex och allt var frid och fröjd till ungefär halv åtta. Då började lillan bli trött. Hon har inga problem att somna i bilen men nu var det ju dags för nattsovning. Vi stannade på en mack, blandade till välling och tryckte i henne. In i bilen igen och iväg. Till grejjen hör ju att Elsa rör på sig som en tornade när hon sover, och speciellt på natten.
Gnäll gnäll gnäll! Inge roligt att sitta still. Så efter ett tag bestämde jag mig för att sätta mig i baksätet bredvid henne och underhålla lite. Hon blev gladare men kunde definitivt inte somna när hon såg mig hela tiden. Men ädnå. Inte ledsen.
1 timme senare hade jag hunnit tappa känseln i rumpan och fått tillbaka den. SMÄRTA! Mittensätet i bak är ju inte det största direkt, och inte heller när man trängs med en bilbarnstol.  Så vi bytte - Micke bak och jag körandes.
2 timmar senare och Mickes rumpa var också död. Ajajaj. Men jag körde på. Nu började klockan bli sent och Elsa hade fortfarande inte somnat. Hon började bli ledsen (läs övertrött).
Jag fick den underliga känslan av att vi kört fel. Det var kolsvart ute och bara småvägar. Hela tiden höll jag mig ganska nära en lastbill så jag skulle se ordentligt, genom hans lyse så att säga. Anyhow, pga detta måste jag ha missat en avfart. FUCK!
När vi rullade in i rättvik insåg jag mitt nederlag. Efter många svordomar och gnäll (både från mig och Elsa) satte sig Micke i förarsätet och jag i bak igen. Elsa var rabiat nu och jag tänkte att (man ska inte jag veeeet!) hon får väl sitta i mitt knä, med samma bälte, dom sista 4 milen. Då blev hon glad iaf!

3 mil kvar till Mora och Micke ställer sig på bromsen, inser att han inte hinner bromsa och får väja. 2 älgar var påväg upp på vägen och den ena försökte springa över. Vi hann undan precis. Micke blev helt skakig, och ännu mer när han tänkte på att Elsa inte satt helt säkert. SÅ vi svängde in på ett nattlivs för att lugna oss, och köpa lite frukost till dan efter.
Tanten i kassan sa att det alltid är älgar utanför där och man hör jämt varningar på radion i det området. Så dom siste 3 milen körde vi i 40 km/h. Tokrädda!
När vi äntligen kom fram så var klockan midnatt. Elsa har fortfarande inte somnat. Framme vid grinden insåg vi att den var låst och nyckeln låg utanför stugan. Kolsvart ute, bara skog och inte en människa i sikte. Jag är mörkrädd sen innan och Micke blev skrämd av att jag var livrädd. Ingen vågade gå dom 40 meter till stugan själv så alla vi 3 gick i samlad trupp. Hoppade över grinden och till stugan, hämtade nyckeln, in i stugan, tända ALLA lampor, hämta ficklampan och tillbaka till grinden för att låsa upp och köra hela vägen fram.

Elsa somnade gott runt 1 och vi satt helt slut i soffan. Vågade knappt gå ut och kissa. Borstade tänderna i köket (toan ligger i ett annat hus) och hade sprängfylld blåsa hela natten.

MEN, när vi vaknade dan efter i det ljusa, harmoniska, finaste Orsa så var allt glömt. Fan va fint det är!
Vi hade en helt underbar helg. Mamma och Daggen kom dan efter på kvällen så då behövde vi inte va rädda längre. Haha.





Nackspärr i bilen.


Kräftskiva.



Dalahästridning.




Tittut!