linnpeterzon

Min första kärlek.

Det här blir nog det svåraste jag ska skriva om. Jag vet nämligen inte vem jag ska räkna som min första kärlek.
Jag var ju tokkär i flera samtidigt på både mellanstadiet och högstadiet. Jag nämner flera helt enkelt.

I nian träffade jag Danne. han bodde på söder och det var ju skitcoolt att vara tillsammans med en som inte är från Huddinge. Vi var tillsammans i lite mindre än ett år och det var det första "seriösa" förhållande jag haft, hur seriöst det nu kan vara när man är femton. Men just då och där var det ju vi for ever. Jag blev dumpad och hjärtekrossad tyvärr, för han tyckte jag var för krävande. Fick ingen riktig förklaring för han vågade inte ens säga det till mig själv.... Fegfan!

I tvåan på gymnasiet gick jag i samma skola som min nästa kärlek - Tarik. Han var ett år äldre än mig och från Bosnien. En himlans snäll kille som gjorde allt för mig. Vi var oskiljaktiga och var med varandra jämt. Jag sa flera gånger per lektion, till lärarna, att jag skulle ut och röka men det var för att jag skulle ut och träffa honom.
Efter ett år började mina känslor svalna lite, jag har ingen aning om varför, och när jag var två veckor i Magaluf med några brudar så kände jag att jag inte saknade honom så mycket som man kanske "borde" så jag gjorde slut. Det var den värsta tiden i mitt liv, just då, och jag ångrade mig flera gånger... Men tillslut valde jag att klippa alla band för att det skulle underlätta för oss båda. Nu är han gift så han klarade sig ganska bra...

Sommaren 2004 träffade min kompis Annelie en kille vid namn Peter. Han var inte så värst snäll mot henne så jag tyckte han var en stor skit och det fick han verkligen veta varje gång jag såg honom. Jag ignorerade så gott jag kunde och när jag inte kunde det längre så spydde jag galla och skrek på honom istället. I september gick jag på en maskerad och då kom det fram en kille som var utklädd till indian (omöjligt att se vem det var). Han förklarade att det var Peter, men jag kände ju många Peter, och jag vågade inte fråga vem av dom det var. Vi pratade hela kvällen och jag kände att fan vilken skön och rolig kille. Efter några timmar fick jag ju reda på att det var den där skitstöveln men då hade det positiva övervunnit det negativa. Jag kom aldrig hem efter den kvällen utan flyttade in hos Peter.
Vi var tillsammans i tre år och förlovade oss efter ett och ett halvt. Jag ångrar inte förlovningen för jag älskade verkligen honom men på samma sätt här så svalnade känslorna från min sida. Inte heller då hade jag nån aning om varför... Det visade sig att jag skulle få uppleva ett ännu värre breakup i mitt liv och jag grät i veckor, trots att det var jag som gjorde slut och ville det. Peter valde att inte ha nån kontakt med mig förns han hade kommit över mig. Jag tror det var ganska klokt faktiskt för efter ett tag började vi höras igen (då hade jag träffat Micke och flyttat till Umeå) och jag blev lite som en rådgivare åt vilka tjejer han skulle träffas. Trodde aldrig vi skulle kunna bli vänner igen men det blev vi. Och nu är han gift och har en toksöt son Linus och en jättego fru, så även han har klarat sig.

Trots dessa förhållanden så ser jag ju självklart Micke som min första kärlek då jag aldrig känt såhär för någon innan. Det är också det första förhållande jag haft sen jag blev "vuxen". Jag blev inte det förns jag fyllde 23 nämligen. Jag har inte tidigare känt mig mogen att skaffa barn med någon eller vilja något seriöst så som jag känner med Micke. Han är det bästa jag vet!

Pga av, eller tack vare, dessa förhållande så har jag hur som helst lärt mig väldigt mycker om mig själv och mina känslor. Innan jag träffade Tarik så hade jag aldrig gråtit till en film t.ex. Innan jag träffade Micke hade jag aldrig gråtit över lyckliga slut på filmer. Bara när det var sorgset. Efter vi fick Elsa gråter jag till allt. Jag har blivit som min pappa. Pappa gråter när gamla tanter ringer in till Bingolotto och vinner chips för ett helt år.



Ja ni, vad tycker ni? Var det okej att skriva om fler än en?