linnpeterzon

Min tro.

Ja, hörrninini! Jag tror inte på gud om det är det som är meningen att man ska skriva här? Däremot tror jag ju på typ ödet eller karma eller liknande. Får alltid för mig att jag kommer få skit senare i livet för saker/bus jag gjorde i ungdomens dar...
Jag trodde inte på ödet förns jag träffade Mike. Det var ödet att jag och Elli skulle på roadtrip, ödet att vi åkte och bodde hos min kusin i gbg, ödet att min kusin sa att man kunde gå till trädgården på tisdagar, ödet att vi frågade Micke och Tobbe om vägen... Och det är starten för oss. <3

Jag tror också att om man jobbar hårt, sliter och kämpar i livet så får man tillbaka det tusenfalt senare. Det är väl karma det också antar jag.

Hej och hå!

Ett ögonblick.

Jag tänkte försöka ge mig på att skriva om ögonblicket då min älskade dotter kom till världen. Man kan ju tolka ett ögonblick på olika sätt, en sekund eller i mitt fall 3 timmar och 8 minuter. Effektiv tid alltså.
Tyvärr ligger förlossningsjournalen nerpackad i vårt förråd med alla möbler så jag får plocka från minnet.

Onsdag den 24 september 2009 hade jag gått över 7 dagar. Var ganska bekväm med att vara gravid den här tiden. Den värsta sommarvärmen hade lagt sig och jag hade inga krämpor eller något sånt. Dock var längtan efter den lille enorm. Vi visste inte vilket kön det var. När jag vaknade på morgonen fick jag för mig att bebben rörde ganska lite på sig i magen, det brukade nämligen vara ett väldans liv där inne just på morgonen. Jag ringde till förlossningen och dom hade inte så mycket att göra så jag fick en tid kl 12 för att komma in och kolla så att allt var normalt. Lite nervös var jag allt och jag var också extremt jättenyfiken på om det var en flicka eller pojke. Jag kan säga att det var riktigt nära att jag frågade dom vad det var men jag klarade att hålla nyfikenheten i styr. Pulsen på bebis var jättebra och mitt blodtryck likaså, dock visade sig att jag hade lite för lite fostervatten kvar så dom beslöt sig för att jag skulle komma in kl 20.00 för att bli igångsatt. Sjuka jag hade som första tanke att jag skulle missa idol (jag hade nog fortfarande inte fattat att jag skulle bli mamma, trots 10 månaders förberedelse) så jag fick ombokat till 21.00 istället.
Vid nio rullade (ja, jag gick ju faktiskt upp 24 kg) vi in där lite småpirriga. Blev igångsatt strax därefter och... Ingenting. Ingen förändring överhuvudtaget, men barnmorskorna förklarade att det kan sättas igång på en gång eller dröja eller inte alls. Vid halv tolv började jag bli trött och skickade hem Micke så att jag kunde sova (vi bodde bara 3 minuter från sjukan så han skulle hinna ändå).
Halv sex på morgonen 24/9 vaknade jag och gick upp och kissade, splash där gick vattnet. Ringde på sköterskan och hon konstaterade även hon att det började närma sig. Hon ringde Micke men sa att han kunde ta det lugnt och äta frukost, duscha osv eftersom jag inte kände av några värkar ännu. Micke kom in vid halv sju och då hade det börja mola lite i magen. Ingen större smärta. Dock blev dom mer intensiva, men ändå hanterbara. Det jobbiga var att dom kom så fruktansvärt tätt. Jag hade 7 värkar på 10 minuter och bredvid mig stog en tv-skärm som visade mina sammandragningar, en skala från 3-100. När skalan var uppe på 40 började det smärta lite. Men innan jag började känna av det så såg jag hur det ökade, 123456789 osv, och fort gick det.

Det blev en psykisk kamp och jag var ganska utmattad trots att det bara gått en och halv timme sen vattnet gick. Jag bad om bedövning men ville ha en ganska lätt och ingen kemisk. Sköterskorna rekomenderade kvaddlar. Jag fick 10 sprutor under naveln där dom sprutade in steriliserat vatten under huden. Detta skulle förvirra hjärnan och kroppen och dom förklarade att varje spruta kändes som ett litet getingstick. BITE ME säger jag bara. Det var den värsta smärta jag känt och var värre än hela förlossningen sammanlagt. Fy i helvette vilken smärta, men dom hjälpte iallafall för värkarna försvann i ca en halvtimme. Jag bestämde mig för att ta en dusch, jösses så skönt det var.
Halv nio hade jag duschat klart och gick på toa. Där smalll det. Bedövningen släppte samtidigt som jag fick krystningsvärkar. AJAJAJ! Jag skrek allt det möjliga ni kan tänka er; HJÄLP MIG, RÄDDA MIG, GÖR NÅGOT, SÖV MIG osv... In med mig för att se hur öppen jag var och vips var det 10 cm och dags för bebistajm. Jag hade tidigare fått fylla i en förlossningsplan om hur jag ville ha förlossningen och vad jag var rädd för, det enda jag hade skrivit var att jag var rädd för att det skulle vara för sent för bedövning om jag nu ville ha det. Det var också det som hände. Jag skrek högt GE MIG BEDÖÖÖÖVNIIIING men det var för sent. Då började jag skratta högt, ett riktigt häxskratt (observera att jag inte kommer ihåg detta).
Kvart i nio kördes jag in i förlossningssalen och fick börja krysta. Det tycker jag gick ganska bra faktiskt och gjode inte lika ont som värkarna. Då kunde man göra av smärtan nånstans och ta i ut av bara helvette. UT FÖR FAN!
09.08 föddes en helt perfekt Elsa Julie Hedenstierna som var det finaste världen skådat. Total lycka och så fort hon "slank ut" (om man nu vågar benämna det så), försvann all smärta. Inte bara av den euforiska lyckan utan det var verkligen så. Inga eftervärkar eller nånting. Riktig skön känsla kan jag lova!

En sak är säker iallafall och det är att jag tror inte jag hade klarat allt det här utan stödet och hjälpen utav underbara Micke. Satan så bra han var! Tack älskling <3


En annan sak som är ännu mer säker är att detta ögonblick var det bästa ögonblicket i mitt liv. Jag skulle göra om det hundra ggr om och jag råder er alla (i mån av någorlunda ordnat liv) att skaffa barn.
Elsa är det bästa som hänt mig!